Skip to main content
profile pic
Anders Thoresson

Det finns inget moln, men däremot en egen server i förrådet

| | | | Lästid: 6 minuter (5679 tecken)

I våras fick jag ett gammalt moderkort av en kollega. “Bygg en egen server,” löd uppmaningen. Ett halvår senare är den igång hemma i ett förråd och har ersatt flera av de molntjänster jag tidigare använde.

An illustration of a cloud with a couple of servers inside.

Photo by Growtika on Unsplash.

“There is no cloud, it’s just someone else’s computer.” Men nu är den där datorn faktiskt min. Istället för att öppna ett dokument i Notion och lita på en server någonstans på nätet, öppnar jag nu samma dokument i Outline, och jobbar då på en hårddisk som finns i förrådet bakom mig.

“Via internet” vs “del av internet” #

Vardagen är fylld av molntjänster som tillhandahålls av andra. De går att dela in i två kategorier: De man kommer åt via internet och de som är en del av internet .

I den förra kategorin tänker jag på tjänster som Google Docs och Google Sheets, Notion och liknande, det vill säga saker som drar mer åt “verktygshållet” och som jag antingen använder själv eller tillsammans med ett begränsat antal andra personer som jag explicit vill bjuda in.

I den senare kategorin, det som jag här kallar för en del av internet, hamnar Instagram, Facebook och liknande, men också bloggar, nyhetsbrev och så vidare. Tjänster där hela poängen är att nå många.

Här ska vi fokusera på verktygen.

Med ett oregelbundet intervall skickar jag ett nyhetsbrev.

Powered by Buttondown.

I mina flöden på sociala medier, i bloggar och till och med i förslag på crowdsourcing-kampanjer på Kickstarter har “self-hosting” och “hemmaservrar” varit ett ämne som bubblat i många år.

Teorin är enkel: Istället för att verktygen du använder finns på en anonym server någonstans på internet så huserar de på en server du själv kontrollerar.

Praktiken är betydligt mer utmanande: På Wikipedia-sidan för self-hosting listas en handfull utmaningar, inte minst den tekniska kunskapen som behövs för att installera och sköta en server.

Och det är något jag definitivt har saknat, och därför lagt de här tankarna åt sidan varje gång de dykt upp.

Men när diskussionerna om “digital suveränitet” tog fart i EU och Sverige för några år sedan upptäckte jag av bara farten att landskapet för “privat digital suveränitet” har förändrats rejält. Färdiga “serverpaketeringar” som Cloudron och Yunohost kombinerar varianter av Linux med ett slags app-butiker för tjänster. Resultatet, hävdades det, är att det nu har blivit enkelt att sköta sin egen server.

Så jag bestämde mig för att testa. Hyrde en internetansluten server, en VPS, hos ett tyskt företag, skaffade en Cloudron-licens och började experimentera med NextCloud för kontorsprogram, FreshRSS för mina nyhetsflöden och n8n för att kunna skapa flöden som automatiskt utför rutinuppgifter åt mig.

Och jag blev överraskad över hur bra allt fungerade. Men insåg efter ett tag att den där “tjänster via internet”-kategorin går att dela upp i två underkategorier.

Dels tjänster utan känslig data, dels tjänster med känslig data.

Att ha min RSS-läsare och vissa automatiska flöden körande på en hyrd server i Tyskland är oproblematiskt. Men för Nextcloud och andra n8n-automationer är det annorlunda. Att det var enkelt att installera och få grejerna att funka på servern var en sak, men ville jag verkligen använda dem där? Här litade jag inte tillräckligt mycket på min egen förmåga eller på de inbyggda säkerhetslösningarna i Cloudron och hos VPS-företaget.

Ett donerat moderkort öppnade nästa dörr #

I våras hamnade jag i en lunchdiskussion med några kollegor om det här, och den slutade med att jag fick med mig ett oanvänt moderkort hem. “Köp delarna som saknas och bygg en egen server,” löd uppmaningen.

Sagt och gjort. Sedan mitten av juni har jag en egen server igång här hemma, med TrueNAS som operativsystem efter att först ha testat Unraid.

Precis som med Cloudron för några år sedan har jag blivit imponerade över hur mycket mer användarvänligt ekosystemet för hemmaservrar blivit. Både vad det gäller hur mycket enklare (men verkligen inte alltid “enkelt”) det blivit att sköta själva servern, men också hur otroligt bra tjänster som finns att installera på dem. Just nu kör jag till exempel Outline som alternativ till Notion, Readeck som alternativ till Readwise, OpenWebUI som gränssnitt mot stora språkmodeller, Ollama för att köra små modeller lokalt, och n8n för att kunna bygga automationer även med känslig data.

Tailscale löser “via internet”-aspekten #

Men en avgörande pusselbit behövs för att allt det arbetet ska resultera i något verkligt användbart. Tjänsterna på hemmaservern kan jag så klart komma åt när jag är uppkopplad på nätverket hemma. Men de flesta av dem vill jag ju kunna använda var jag än befinner mig.

Ett alternativ är att öppna så kallade portar i brandväggen, och därmed göra den tillgänglig via internet. Men varken TrueNAS eller Unraid är byggda för att användas så. Tvärtom, rekommendationen att inte göra det är tydlig. Och ett hål i brandväggen skulle också ta bort den stora skillnaden jämfört med VPS:en i Tyskland: Brandväggen som kopplar hemmanätet mot internet litar jag ju på för att skydda alla andra datorer vi har här hemma, så om jag lägger till en server bakom den och har dokument där istället för på datorns hårddisk gör det liten skillnad.

Så istället för att öppna brandväggen finns lösningen i Tailscale. Tailscale är en VPN-tjänst som är otroligt enkel att installera och ser till att krypterad trafik kan passera till och från TrueNAS, genom brandväggen, och vidare till min telefon eller dator, oavsett vilket nätverk de är uppkopplade till.

Är det värt insatsen? #

Det där lunchsamtalet började egentligen med en diskussion om säkerhetskopior, och hur jag börjat leta efter en nätverkshårddisk för att kunna göra lokala backuper av familjens datorer på ett enkelt sätt. Möjligheterna att köra andra tjänster om man istället för en nätverkshårddisk satsar på en server kom upp av bara farten.

Så det var först när säkerhetskopiorna rullade som planerat som jag installerade de första “apparna” för att börja experimentera. Det har inte varit en spikrak väg, det har kostat några tusenlappar mer än en hårddisk hade gjort, och utan hjälp från andra användare och åtskilligt bollande med ChatGPT och Claude hade jag gett upp. Så användarvänligt på riktigt är det inte än, även om det har blivit bra mycket enklare att komma igång.

För mig är det värt jobbet, eftersom jag lärt mig mycket nytt på vägen som har relevans för det jag jobbar med och eftersom det faktiskt ger en ganska skön känsla att veta var i världen och på vilken hårddisk ett dokument jag sitter och jobbar med faktiskt finns.

För den som vill ha ett mer privat alternativ till någon av de stora molntjänsterna och varken har tid eller lust att brottas med teknik och lära nytt på vägen, då är det däremot inte dags att starta den här resan riktigt än.

Men ge det några år, och jag tror att det kommer att finnas lösningar som är ytterligare några snäpp mer anpassade för slutkonsumenter. Men om du överväger att skaffa en lösning för backuper, fundera på att låta den hårdvaran göra ett större jobb.